I sängkammaren, som var belägen på östra gaveln, stod mellan fru T:s säng och väggen en liten korgsäng, i vilken makarnas späda barn låg, och i rummet brann nattetid alltid en lampa med dämpat sken, för att, om barnet vaknade, det skulle vara lätt att se till det. Klockan var omkring 11. Dåvarande löjtnanten T. och hans unga fru hade nyss lagt sig, men voro båda fullt vakna, då de fingo se en liten, gråklädd gumma komma in genom dörren. Hon gick direkt bort till barnets säng och lutade sig ner över detsamma. Sedan vände hon sig om och lutade sig ner över den unga frun. Denna blev ej alls rädd, snarare förvånad, och betraktade gumman. Gummans dräkt såg ut som spindelväv, hennes ansiktsuttryck var sorgset, och hon höll händerna i kors över bröstet. Ett ögonblick senare vände gumman, gick bort till fönstret och var i ett nu försvunnen. 
- Aurore, här är någon inne, hördes löjtnantens röst. Såg du inte gumman, som stod vid din säng? 
- Visst gjorde jag det, svarade fru T., och jag ville ropa på dig, för att du skulle se henne, men jag kunde inte få fram ett ljud. Det var alldeles som om jag haft en hård press över bröstet. 
- Nu ska jag i alla fall ta reda på henne, sade löjtnanten. Han steg upp, satte på sig nattrock och tofflor, tände ett ljus och gick. Efter en stund kom han tillbaka. 
- Jag kan inte finna henne, sade han. Jag har genomsökt hela våningen, känt efter att ytterdörrarna voro reglade och varit i köket. Där var mörkt och tjänarna lågo och sovo. Jag förstår inte, vart hon tog vägen. 
- Bry dig inte om att söka längre, sade hans fru, jag tror inte det var en levande människa, jag tror det var en gengångerska från andra sidan. Det var något overkligt över henne. 

Löjtnanten ville inte höra på det örat. Han gick bort till fönstret för att se, om hon hoppat ut genom det. Men fönstret var stängt och fönsterhakarna pålagda. 

Ett par veckor efter ovanstående händelse kom gårdens förre ägare på besök. Fru T. passade då på att tala med honom om den "syn", hon och hennes man haft, hon beskrev den lilla gumman och frågade, om han visste, vem det var som gick igen. 

- Ja, det vet jag visst, svarade den forne ägaren, det var gamla faster. Henne sågo vi ofta. Och han tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: - Hon brukar gå omkring här, men det är ingenting att fästa sig vid. 

Av de gamla på gården fick fru T. sedan höra, att "gamla faster" varit syster till den förre ägarens far. Hon hade tyckt om en man, men ej fått gifta sig med honom för sin far, därför att han var av lägre stånd. Det påstods också, att hon fått ett barn, som hon av skräck för fadern tagit av daga. Folket på gården visste att hon gick igen, och det troddes att hon sökte sitt döda barn. 

Nässjö stad är numera ägare till Ingeberga gård och boningshuset är apterat till barnhem. Man får hoppas, att "gamla faster" slutat upp att gå där. 

Käppen som alltid föll i golvet.

I mitt morföräldrahem H-borg berättade tjänstepersonalen om ett sällsamt ljud, som förnummits av många olika tjänare därstädes, och själv har jag otaliga gånger, både som barn och när jag som nygift drog in i gården, hört detta ljud, utan att någon under årens lopp någonsin varseblivit eller kunnat utfundera dess orsak, som alltid förblivit gåtfull.

I det stora corps de logiets mitt låg en väldig förstuga och det upprepade buller, som här förekom, kan ej beskrivas på annat sätt än ljudet av en käpp, som föll till golvet. Det kändes alltid kusligt, när man vid mörkrets inbrott med ett ljus i handen skulle passera.. Städerskorna vågade aldrig gå ensamma, när de mellan 5 och 6 på morgnarna eldade de första brasorna, enär ett stort antal rum lågo på andra sidan om förstugan. Befann man sig i matsalen eller salongen, som låg intill förstugan, förmärktes käppfallet med all tydlighet. 

Hela gården var ombyggd på 70-talet, enär eldsolycka fullständigt ödelagt de gamla byggnaderna. 

Den döda drev sin vilja igenom.

År 1917 utspann sig följande händelse:

I ett köpmanshem omkring en halv mil från M-köping i Småland, vistades förutom familjen själv, husmoderns styvmor, kallad Moster Nia. Alla som hade träffat eller på något sätt kommit i beröring med den gamla, kom snart underfund med, att det ej var många som föll henne i smaken eller kunde tala henne till lags. När Moster Nia en gång var på besök i mitt hem, yttrade hon bland annat, att när hon en gång dog ville hon ej bli begravd i den församling där hon vistades, utan hon ville i sin släkts gravplats på Hässleby kyrkogård. 

Efter några år avled den gamla, och till vår förvåning begravdes hon i R. sockens kyrkogård. Länge dröjde det emellertid ej förrän familjen skulle få erfara att de gjort henne emot. En tid därefter spreds rykten om att gumman gick igen. I köpmanshuset fick man efter denna tid ingen ro. På nätterna hördes buller i bostaden liksom av möbler som flyttades eller böcker som kastades över golvet, även i den intill belägna affärslokalen kunde man höra liksom huru tygbuntar kastades ner från hyllorna. Det blev så småningom outhärdligt. Köpmannen hänvände sig då till kyrkoherden i församlingen. Denne å sin sida lovade att nattetid gå ut till den hädangångnas grav och där bedja. Allt syntes emellertid lönlöst. Äldsta dottern i huset, som ej varit hemma sedan begravningsdagen, kom efter någon tid hem för att hälsa på de sina. Hon var alldeles ovetande om vad som tilldrog sig i huset nattetid. Sin sovplats fick hon i det rum den gamla bebott. Den natt som följde blev för henne en händelse som hon säkert aldrig glömmer, ty följande morgon visade det sig att hennes kolsvarta hår blivit silvervitt och har sedan dess förblivit sådant. 

När intet hjälpte gick man åter igen till kyrkoherden och det blev överenskommet, att kistan skulle grävas upp och föras till den gravplats den gamla i livet önskat. Den grav hon legat i fick aldrig användas mera utan fylldes med sten. 

Jag såg med egna ögon hurusom kistan efter att i sex veckor vilat i jorden en sommarkväll i skymningen fördes förbi vårt hem till den plats där den gamla sedan dess vilat i ro.

För att hitta flera gå in på svenska spökhistorier

puus OTTO